Puritaner på bio

Puritaner på bio

Nja, vi var väl inte fler än ett trettiotal som i januari betvingade snömodden för att ägna en tisdagseftermiddag åt Bellinis Puritanerna på Tumbascenens bio, i högaktuell inspelning från Met i New York.

Av allt att döma nästan alla av svenskfödd vit och grå- eller vithårig övre medelklass. Och det finns förstås alltid anledning att fråga sig om det är just vi som ska subventioneras när så många angelägna delar av kulturlivet går på knäna. (Det mesta betalas, om jag förstått rätt, av amerikanska filantropmiljardärer och Rolex.)

Men ändå: två föreställningar med fyra timmar vardera av den trots allt inte mest självklart välbekanta operahiten, med världsartister, i proffsig produktion med stålande ljud – till och med textat på svenska! – i en förort som med stureplansperspektiv gärna avfärdas som bara ett av stans ”problemområden”.

Det är nästan så man känner doften av sån där gamla tiders kulturpolitik, sån som numera gärna kastas ut med ett hånflabb av dagens alla ängsliga populister…