Langgaardska höstlöv

Efter att under sommaren ha bekantat mig lite närmare med särlingen Rued Langgaards 16 egensinniga symfonier, är det nog ändå nummer fyra (”Lövfall”) som jag helst återvänder till.

Tretton korta, ömsom bullriga, ömsom ödsliga vinjetter som under c:a 25 minuter sammantaget berättar om kampen mot höstliga Dämoner (för att tala bergmanska), där en 22-årig tonsättare (med lite revisioner längre fram) hanterar sin jätteorkester virtuost och med lätt hand.

Graden av ”symfoniskhet” kan man debattera i oändlighet, men jag väljer att för ovanlighets skull hålla med kritikern David Hurwitz när han skriver ”How it all hangs together beats me, but it does” – på någon sorts alpsymfonivis.

Ja, Richard Strauss står ofta och blickar över axeln, men här finns också fascinerande fläckvis stänk av både Sibelius och Langgaards ärkefiende Carl Nielsen.

Lite märkligt att Langgard – när han snart skulle komma att backa in i en konservativt tillbakablickande sorts pastischer på Niels W Gades 1800-ta – i samma veva skulle komma att även adoptera Leipzigromantikernas (som Tjajkovskij påpekade) uppenbara ointresse för färgrik orkestrering, något som hade varit ett av den unge Langgaards verkligt starka sidor.

Hur som helst: svårt att tänka sig en bättre advokat för Langgaards visionära om än ofta förvirrade symfoniska universum än Thomas Dausgaard i spetsen för danska radions engagerade symfoniker och kör (den senare under ledning av Fredrik Malmberg).